Jag blir så trött på de ständiga sprickorna mellan juridik och teknik. Hetast just nu är nog skolans användning av molntjänster där lagrummet och den faktiska implementationen inte går helt hand i hand vilket bevittnas av den tillsyn som Datainspektionen utövat i Salems kommun (263-2011 och 1351-2012), Sollentuna kommun (890-2012), Ale kommun (1475-2013) och Malmö stad (358-2014). Tillsyn som jag för övrigt inte har några egentliga synpunkter på, men som bevittnar det faktum att det sannerligen inte är enkelt att förena en teknisk utveckling med tidvis helt oförstående leverantörer som rör sig i våra lagrum likt en elefant i en glasaffär.
Ett uttalande som ofta förekommer hos den som hamnar i försvar är att lagar likt Personuppgiftslagen (1998:204) är otidsenliga och inte skrivna i en tid med global IT-infrastruktur kryddad med molntjänster. Ej heller i en tid när vi översvämmas av ”gratistjänster” som av någon outgrundlig anledning lyckas leva på att förädla vår information. Men, har tidpunkten för lagens utformning den betydelse som lyfts fram i argumentationen?
Om jag gör ett aktivt val och väljer att hänga ut hela mitt liv och lägga all information i molnet så är det förhoppningsvis ett genomtänkt val jag gjort. Att leverantören finansierar sina tjänster genom att förädla min information (ja, nu är det ju inte min information längre) är förhoppningsvis något som vägdes in när jag fattade mitt beslut. Sannolikt kommer jag inte att förlora någon information, vilket så klart är en risk när jag själv står för min lagring, vilket sannolikt också vägts in som ett argument. Vem vill inte ha livslång lagring och vem känner inte någon som har förlorat sina ovärderliga skatter av semesterbilder på grund av försumlighet med säkerhetskopieringen? Det finns som alltid en rad för- och nackdelar med olika lösningar. Det är knappast tidstypiskt.
Om jag applicerar samma enkla resonemang på mina barn och deras oskyldiga (?) skolarbete så dras en gräns någonstans där leverantörens förädling av informationen inte längre är önskvärd. Jag är tacksam att personuppgiftslagen håller ett vakande öga över behandlingen av personuppgifter och att tillsynsmyndigheten reagerar när gränsen är passerad. Är det kanske gränsen som är otydlig som därför resulterat i alla dessa tillsynsärenden?
Personuppgiftslagen uttrycker att kraven på behandlingen ökar gradvis med känsligheten i personuppgifterna vilket är högst rimligt. Den som lägger känsliga personuppgifter i en Dropbox-liknande tjänst är inte bara ovarsam, den bryter mot lagen om inte de organisatoriska och tekniska skyddsåtgärderna står i proportion med informationens skyddsvärde. Det är också högst rimligt. Om det inte finns något samtycke med den som personuppgifterna avser och om det inte finns något avtal som reglerar leverantörens behandling av personuppgifterna så är det inte lagligt att behandla dem för leverantörens egen vinning. Det är väl i högsta grad rimligt.
Svårigheten är sällan att förstå lagstiftarens andemening utan svårigheten är att över tid tillämpa lagstiftning i en teknikutveckling som är allt annat än stillsam. Det visar sig inte minst genom alla horder av fejder mellan teknik och juridik jag upplevt under mina 30 år i IT-branschen. Jag må vara en säkerhetsnörd med en teknisk förankring. Men, det innebär inte att jag och många med mig tolkar lagstiftningen helt digitalt eller att jag har svårigheter att finna lagstiftarens andemening i förarbetena. Tro mig, viljan finns alltid att hitta praktiska lösningar för att leva upp till lagstiftarens andemening, inte runda densamma som flera jurister verkar tro.
Det jag skulle önska är att även juristkåren vågar närma sig den faktiska tillämpningen av författningsregleringen som i flera fall just ska ske digitalt. Att gömma sig bakom lagboken är inget större problem, den är voluminös så det räcker, men det driver verkligen inte utvecklingen framåt. De jurister som antagit utmaningen, vågat närma sig tekniken och vågat sätta ner foten, de är allas våra vardagshjältar! Ni har gång efter annan visat vägen genom att inte se lagstiftningen som ett hinder utan istället hittat förhållningssätt till varje ny utmaning. Tack för att ni finns!!
Thomas Nilsson
