I den senaste av utredningar, reboot (SOU 2017:114) uttrycker utredaren att arbetstagare inte ska behöva använda sina privata elektroniska identitetshandlingar i tjänsten.
Utredningen har inte underbyggt resonemanget nämnvärt och kanske är utredaren själv färgad av obehaget av att använda sitt ”privata” körkort i tjänsten.
Kanske är syftet bara att väcka en reaktion likt detta, eller så är det en smula inkompetens som fått för mycket utrymme. Jag måste stilla undra om det verkligen är så här vi ska använda våra fina demokratiska verktyg som den statliga utredningsverksamheten utgör. Verkshöjden på en statlig utredning kan väl ändå ha mer övrigt att önska än detta?
Kan vi en gång för alla slå fast att jag är jag. Jag har samma identitet (subjekt) oavsett tid på dygnet, oavsett klädsel, oavsett vilken juridisk person jag företräder, oavsett vilka färdigheter jag har eller vilka behörigheter jag har. Jag är alltid jag!
Alla mina andra egenskaper är just egenskaper. I den digitala världen ofta uttryckta genom attribut som varierar över tid.
Visst finns det exempel i historien när man tryckt ner allehanda attribut på en e-legitimation. Exempelvis attributet som uttrycker att jag är en läkare. Men det är ju ingen livslång egenskap så när jag mister den egenskapen så är det bara att utfärda en ny e-legitimation. Självklart tänker sannolikt den som lever med analoga analogier, men plastbitar har en viss förändringströghet som även borde vara uppenbart även för den som tänker analogt.
I ett av lagförslagen uttrycks att utfärdaren av e-legitimationen får lägga till andra uppgifter om en individ i e-legitimationen vilket förstärker oron att det inte bara är en identitet som ska uttryckas, utan också egenskaper som varierar över tid.
Om vi nu ska digitalisera offentlig sektor så är det väl rimligt att släppa de analoga analogierna. Det är åtminstone vad jag tycker man kan förvänta sig av en statlig utredare som förväntas ge ny kraft och energi till digitaliseringen. Riktningen på kraften och vari energin nu uppstår är kanske inte vad som lyste framför Ardalan Shekarabis ögon när han tillsatte utredningen (dir. 2016:39) för knappt två år sedan.
Sedan ska jag så klart säga att det finns en del bra inslag i utredningen. Exempelvis att en statlig e-legitimation på tillitsnivå 4 tillåts som grund för att skapa en e-legitimation på en lägre tillitsnivå (t.ex. tillitsnivå 3). Detta saknas i samhället idag, och jag kan tycka att det borde vara självklart att de som klarat en granskning på tillitsnivå 4 har den generositeten oavsett. Denna generositet uttrycks dock tyvärr inte i lagförslaget i utredningen utan det ska på oklara grunder kunna ges möjligheter till begränsningar. Vidare har jag svårt att förstå varför utredaren tycker att arvet enbart ska kunna ske till mobila bärare.
Det är svårt att inte tänka tanken att även detta är färgat av det analoga synsättet.
I och med utredningen så får den som i dag känner oro att använda sig av en ”privat” legitimationshandling i tjänsten för första gången stöd för sin argumentation. Hittills har det uttryckts just som en oro utan något rättsligt stöd (vilket utreddes 2010).
Jag undrar fortsatt hur vederbörande löser det faktum att ett fordon framförs i tjänsten med ett ”privat” körkort. Jag vågar till och med påstå att samma körkort används för legitimering å tjänstens vägnar. När det kommer till e-legitimering då ändras sinnebilden raskt.
Om det nu ska ske en omstart i den digitala förvaltningen så gäller det inte minst utredningen med samma namn.
Släpp alla analoga analogier en gång för alla och tänk digitalt först!
Thomas Nilsson
