Finns det risker i vår komfortzon, vår domän som vi är vana att arbeta i och där stigarna är upptrampade?
Hur många gånger har vi inte blivit förvånande över skeenden som när de väl inträffade framstår som självklara. Med lite eftertänksamhet kan vi ofta konstatera att det inte skulle krävt någon större energi att inse att det skulle hända. Trots denna insikt så balanserar vi bland tusentals risker varje dag och det går trots allt rätt bra. Inom vår komfortzon är vi helt enkelt rätt skickliga på att hantera risker och parerar därför flertalet händelser i realtid istället för att förebygga och eliminera risker.
I vardagen så har flera av oss senaste tiden ondgjort oss över tåget, bussen och kanske tunnelbanan som sannerligen inte klarar lite löv på rälsen, som inte klara några centimeter snö och som inte klarar sig utan något underhåll. Det sistnämnde är minst sagt häpnadsväckande. Någon har alltså medvetet förkortat livslängden på något som har en betydligt längre förväntad livslängd och som man i övrigt har planerat utifrån. Bristen på underhåll i kombination med någon yttre inverkan som exempelvis “extermt” väder gör kollektivtrafiken väldigt sårbar. Om en av riskerna hade eliminerats så att det sannolikt fungerat tillfredställande, men kombinationen är förödande.
Störningar och kanske incidenter som uppstår genom direkta händelser är vi trots allt rätt vana vid och vi vet oftast hur vi skall hantera dem. Åtminstone om alla övriga omgärdsfaktorer är intakta. Sätts någon ytterligare faktor ur spel så uppstår situationer som vi inte har någon vana av att hantera och vi har inte ens några känslor att gå efter. I värsta fall famlar vi i ett obekant mörker och blir inte sällan irrationella.
Vi kan alltså konstatera att vi kan hantera vardagens situationer rätt bra. Vi har gjort en rad aktiva val där vi kan konstatera att vi inte behöver eliminera en rad risker för vi kan hantera dem när de inträffar. Kort och gott är vi inte sårbar för vi kan parera olika skeenden. Ibland utan att ens reflektera över dem. Vi ser det helt enkelt inte som risker längre.
Inom ramen för vår profession kan vi konstatera att beteendet återfinns även här. Gemene man, och för den skull hela organisationer, vardagsnavigerar förvånansvärt bra, trots en rad dåliga samveten, en handfull kända sårbarheter och för att inte tala om alla dessa hot och risker som vi löpande konfronteras med. På agendan finns en ambition att arbeta aktivt, strukturerat och förebyggande med dessa frågor. För flera blir det senare inte realitet förrän en större incident inträffat och uppmärksammats.
Det strukturerade och aktiva arbetet skall absolut inte förringas. Däremot finns det mer att önska av det förebyggande arbetet. När det förebyggande arbetet är handfast och konkret så ger det absolut effekt, men när det lindas in i teoretiska modeller med relativt banala scenarios då är vardagsnavigeringen fortsatt att föredra hur illa det än låter. Den teoretiska modellen och ett banalt scenario kan till och med bli ett hinder.
Därmed inte sagt att vi inte skall arbeta förebyggande. Vi skall självfallet öva och vi skall måla upp scenarios som vi lär oss att hantera. Men, krafterna måste riktas in på att utvidga komfortzonen som gör att vi kan anta helt nya utmaningar och tryggt navigera under allt svårare förhållanden.
De upptrampade stigarnas tid är förbi.
Thomas Nilsson
