Det är dags att blicka tillbaka på 2013 och fundera på vad 2014 kan ha i sitt sköte. Ja, så skulle en slentrianmässig årskrönika kunna inledas, men jag vågar påstå att 2013 var ett väldigt annorlunda år som inte medger en slentrianmässig krönika.
2013 var året när allt som vi visste, men som alla gånger inte kunnat bekräftas, bekräftades. Det var året då det vi många gånger anade besannades. Allt tack vare visselblåsaren Edward Joseph Snowden.
För min del handlar det inte så mycket om att samhället flyttat fram sina positioner i brottsbekämpning, underrättelser etc. Det är minst sagt naturligt med tanke på att såväl grövre brottslighet som illvilliga makter i allt större utsträckning använder nätet för att bedriva sin verksamhet. Däremot oroas jag över hur positionerna flyttats framåt med stora steg. Det är minst sagt förbluffande hur få inslag det är av precision i myndigheters IT-relaterade brottsbekämpning och underrättelseinhämtning, både i vårt land och i andra länder. Inte sällan hanteras verktygen förbluffande naivt. Ibland så naivt att media inte ens förstår hur naivt varpå rapporteringen till gemene man helt uteblir.
Ett lysande exempel är när myndigheterna i Frankrike gjorde man-in-the-middle ”attacker” i avlyssningssyfte, varpå en betrodd (numera före detta betrodd) utfärdare av certifikat satte igång att utfärdada legitima certifikat till alla sajter som passerade deras avlyssningsutrustning. Behöver jag säga att det har gått på tok för långt?
Lagstiftare gör sannolikt så gott de kan utifrån förmåga, men att så många beslutsfattare litar blint på brottsbekämpande myndigheter och underrättelsemyndigheter är både skrämmande och förvånande. Det sammanlagda resultatet är inte sällan kontraproduktivt, inte minst när det når en nivå där Dupond och Dupont står för tillämpningen.
Tidigt i Interneteran när den ena pedofilringen efter den andra avslöjades så låg det många gånger tvivelaktig avlyssning bakom avslöjandena. Det finns ett talesätt som säger att ändamålet helgar medlen och sannolikt så rådde det inte några tvivel när medlen tillämpades. Kanske medgav ändå dåvarande författningsreglering hur medlen tillämpades. Det som talade emot var att de bevisen aldrig presenterades i domstolsförhandlingarna. Oavsett vilket tillämpades medlen med helt annan precision än vad Dupondtarna och deras kollegor idag förmår och den tidiga tillämpningen gav heller inte några större ringar på vattnet.
Den IT-relaterade lagstiftningen som tillkommit de senaste åren är allt annat än tydlig. Till detta ska läggas att rättsväsendet har långt från den sakkunskap som krävs för att navigera i enlighet med förarbetena. Det är ett tämligen rättsosäkert tillstånd som råder för närvarande och de som navigerar bäst är de vars verksamhet lagstiftaren har att reglera.
Det är ett kanske bistert konstaterande men det är samtidigt kalla fakta. Fakta är också att tidpunkten är mogen för att rätta till misstagen.
Låt 2014 bli vändpunkten för den förtroendekris som nu råder. Låt också 2014 bli startpunkten där berörda myndigheter i större utsträckning än idag redovisar hur medlen tillämpas och vilket utfall de ger och inte minst att de gemensamma resurserna kommer till rätt användning. Det torde vara en medborgerlig rättighet såväl som en rimlig skyldighet för de verksamheter som ytterst verkar för att värna om vårt väl.
Thomas Nilsson
