Disfilharmoni

I dagar som dessa när Certezza fyllt 22 år och vi är inne i slutspurten av planeringen av den 22:a Säkerhetsdagen väcks ofta minnen. Det är alltid intressant att stanna upp, reflektera och blicka tillbaka. Denna gång fastnade mina tankar i hur lite arbetssätten förändrats trots den enorma utvecklingen de sista decennierna. Vi skapar fortfarande filer och behandlar dem som vi gjorde för 20 år sedan, eller till och med 30 år sedan, inspirerade av den analoga tidens informationsbehandling. Hujeda mig!

Ett vardagligt exempel är när högstadieskolan där mina barn går skickar ut information i form av en word- eller PDF-fil. Den består sällan av mer än några stycken text, men ska ändå paketeras i en fil. Filen lagras i skolportalen och en notifiering skickas därifrån till föräldrarnas mejllåda där filen bifogats.

Efter att ha skrivit stycket ovan funderar jag om det verkligen är så där? Kan jag ha missat något? Jag tar därför fram senaste ”brevet” från rektorn och konstaterar att det faktisk är exakt så här det är.

Exemplet ovan är inte unikt. Tänk alla projekt vi varit med i där horder av dokument skapats i mängder av versioner där den aktuella versionen inte sällan ligger lokalt hos någon. Projektverktygen påminner mer om en dålig dropbox än något annat.

Kanske vi inte hade kommit så här långt i den digitala utvecklingen om vi inte hade skapat gemensamma lagringsytor för filer i slutet av 80-talet, även om vi idag 30 år senare fortfarande gärna lagrar filer lokalt. I dag är dessa arv den allra värsta röran av helt ostrukturerad information som ingen har kontroll över. Men det är ju åtminstone digitalt kanske någon tänker…

I rollen som säkerhetsnörd så är filbeteendet allt annat än önskvärt. Visst går filerna att skydda, men för att kunna använda informationen i en fil behöver filen tillgängliggöras. En läsning eller redigering av en fil skapar nya filer som dräller omkring.

Lokal lagring på krypterade hårddiskar, som i bästa fall är krypterade när de är avstängda, har länge varit en lösning på en av utmaningarna. Men hur många datorer är avstängda och varför bär vi fortfarande runt på skyddsvärd information? Krypterade USB-minnen kanske någon tänker är lösningen. För stunden bra för just den informationens säkerhet men cementerar samtidigt beteendet ytterligare.

Jag vill påstå att vi börjar skönja en annan syn på hur information skapas, delas och tillgängliggörs, men också skyddas. Vi rör oss från en otroligt filcentriskt tillvaro till en mer informationscentrisk tillvaro. En tillvaro som dessutom gör informations- och IT-säkerhetsarbetet betydligt enklare. Tänk att det skulle ta 30 år, kanske 40 år, att ändra beteendet. Även om det nog tar flera år till innan vi slutar att tänka i termer av A4.

Ordet disfilharmoni existerar ännu inte men det symboliserar allt annat än kärleksfull harmoni, samklang, och enhetlighet. Lek med tanken att inte skapa eller öppna en enda fil under en hel dag. Hur stort är verksamhetsbortfallet? Det ger en ganska bra indikator, kanske vi kan kalla det för disfilharmoniskt index, i vilken utsträckning vi använder gårdagens teknologi, eller inte i tillräcklig utsträckning använder dagens teknologi.