Bakgrund
Sedan säkerhetsskyddslagen (2018:585) trädde i kraft 2019 har det säkerhetspolitiska läget både globalt och i Sveriges närhet försämrats ytterligare. Sedan flera år tillbaka finns en breddad och förhöjd hotbild mot Sverige och svenska intressen. Under denna period har även det internationella samarbetet ytterligare intensifierats.
Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i försvarsalliansen Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Som Natomedlem förväntas Sverige tillträda vissa avtal som berör olika aspekter av försvarssamarbetet (Natoavtal) där det bl.a. finns förpliktelser att skydda känsliga uppgifter. För att detta skulle kunna ske genomfördes ett antal lagändringar (jfr prop. 2023/24:133). Det bedömdes dock inte vi behövde göra några ändringar i säkerhetsskyddslagen. Säkerhetspolisen har bland annat framfört att det svenska systemet för säkerhetsprövningar bör ses över ytterligare för att vara mer förenligt med Natos regelverk.
Det försämrade säkerhetspolitiska läget samt den förhöjda hotbilden mot Sverige och svenska intressen innebär att risken för infiltration och otillåten påverkan har ökat. Kontrollen av dem som ska arbeta eller delta i de mest skyddsvärda verksamheterna måste vara effektiv och ändamålsenlig. Därför anser regeringen att det finns anledning att närmare utreda några frågor kopplat till det nuvarande svenska systemet för säkerhetsprövning.
I Sverige gäller idag att den som ska delta i säkerhetskänslig verksamhet genom en anställning eller på något annat sätt, ska genomgå en säkerhetsprövning. Det är som huvudregel verksamhetsutövaren själv som ansvarar för att genomföra säkerhetsprövningen. Säkerhetsprövningen ska göras innan deltagandet i den säkerhetskänsliga verksamheten påbörjas och därefter följas upp under den tid deltagandet pågår. En anställning eller något annat deltagande i säkerhetskänslig verksamhet ska i vissa fall placeras i säkerhetsklass. Vilken klass anställningen placeras i beror på vilken typ av uppgifter den anställde får del av eller vilken skada för Sveriges säkerhet som denne kan orsaka.
Fördelen med det svenska systemet med säkerhetsprövningar är framför allt att prövningarna är väl anpassade till den specifika verksamheten, men säkerhetsprövningsprocessen upplevs av många som administrativt tung och resurskrävande. Det är inte ovanligt att en och samma person behöver genomgå flera separata säkerhetsprövningar för deltagande i olika säkerhetskänsliga verksamheter.
Flera andra länder, men även Nato och olika mellanfolkliga organisationer tillämpar till skillnad från Sverige ett system med så kallad säkerhetsklarering (security clearance eller personnel security clearance). Även Europeiska unionens råds beslut om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (2013/488/EU) och det multilaterala avtalet om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som utbyts i EU:s intresse (2011/C 202/05) utgår från ett system med säkerhetsklarering.
Säkerhetsklarering innebär att den person som ska kontrolleras godkänns i en viss skyddsklass som ger personen behörighet att få tillgång till säkerhetskänsliga uppgifter upp till och med en viss säkerhetsskyddsklass. Klareringen gäller för viss tid. Den som godkänns vid en sådan prövning kan få ett intyg om utförd säkerhetsprövning. Intyget kan visas upp inför t.ex. en anställning där arbetsuppgifterna innebär att den anställda får del av information i viss säkerhetsskyddsklass. Detta system skiljer sig alltså från den svenska regleringen där säkerhetsprövningen är kopplad till en viss anställning eller deltagande i en viss verksamhet.
Betänkandet Säkerhetsprövningar – nya regler (SOU 2024:88), konstaterade att det skulle bli enklare att få en enhetlig ordning för beslutsfattande och överprövning i fråga om säkerhetsprövningsbeslut, om Sverige skulle gå över till ett system med klarering.
Även betänkandet Säkerhetsskyddslagen – ytterligare kompletteringar (SOU 2025:42) ansåg att det bör göras en översyn av hela säkerhetsprövningsförfarandet i syfte att bedöma om det är ändamålsenligt utifrån de förhållanden som råder i dag. Det bör t.ex. enligt utredningen övervägas om inte en och samma aktör, t.ex. en klareringsmyndighet, bör utföra alla moment som ingår i säkerhetsprövningen.
Uppdraget
Regeringen anser att frågan om en övergång till ett klareringssystem bör utredas på nytt. Sedan frågan senast var föremål för utredning har såväl omvärldsläget som den nationella lagstiftningen förändrats. Det finns mycket som talar för att Sverige bör övergå till ett klareringssystem. En sådan omfattande förändring kräver en noggrann analys av hur ett klareringssystem skulle kunna fungera i svenska förhållanden.
Regeringen lyfter samtidigt att det svenska systemet med säkerhetsprövningar har utvecklats under lång tid och kontinuerligt förbättrats för att utgöra ett ändamålsenligt verktyg för att uppnå en hög säkerhet. Regeringen anser det vara angeläget att styrkorna i det svenska systemet i så stor utsträckning som möjligt bibehålls vid en eventuell övergång till ett klareringssystem, inte minst i de högre säkerhetsklasserna. En eventuell övergång till ett klareringssystem kräver därför en noggrann utvärdering av vilka delar av dagens system som är relevanta även i ett system med klarering. Det kräver även en analys av hur befintlig säkerhetsprövad personal ska hanteras.
Utredaren ska därför ta ställning till om ett klareringssystem bör införas i Sverige och hur det i så fall ska utformas samt utreda en del näraliggande frågor. Enligt uppdraget ska utredaren också ta ställning till om ett klareringsbeslut bör kunna överklagas och föreslå vilken instans som i så fall ska hantera ett överklagande. Även möjligheten till säkerhetsintyg ska utredas.
Uppdraget ska redovisas den 8 juni 2027. Det innebär att vi tidigast kan ha ett sådant system på plats i Sverige under våren 2028.