I Sveriges digitaliseringsstrategi för 2025-2030 fastslår regeringen att den digitala infrastrukturen ska vara tillförlitlig och motståndskraftig, för att det i alla lägen ska finnas konnektivitet inom Sverige och mot omvärlden. Detta är sannerligen ingen ny ambition utan en självklarhet som kanske behöver upprepas. Just upprepningen av en ambition är klart irriterande när det är långsiktig handling som krävs för att göra en förändring. Inte minst här och nu!
År 2018 finansierade PTS projektet Särimner som genomfördes av SUNET i samverkan med Netnod. De undersökte hur webb- och nätverkstjänster kan göras mer robusta ur ett belastnings‑ och koordineringsperspektiv. Slutsatsen belyste att den största utmaningen för stabilitet i webbtjänster är brist på samordning i grundläggande nätinfrastruktur. Fortfarande idag är bakgrundberättelsen högaktuell. Exempelvis att en stor del av de samhällskritiska tjänsterna är centraliserad till Stockholm och vår internetinfrastruktur likaså.
Särimner var kanske en ögonöppnare, även om det inte var några nyheter när samhällets redan kända sårbarheter presenterades, men Särimner kom i alla fall med konstruktiva förslag på lösningar. Tyvärr fick det inte något riktigt fotfäste då fortsatt finansiering saknades. Det är sällan svårt att få statliga medel för att påvisa nya idéer, men det finns allt för sällan finansiering för något som är mer långsiktigt hållbart.
Ord som tillförlitlig och motståndskraftig måste följas av en långsiktighet, annars är det vare sig tillförlitligt eller motståndskraftigt.
År 2020 tog Stiftelsen för Telematikens utveckling (TU-stiftelsen) initiativ till projekt ”Fem små hus” som föreslog en decentraliserad och robust nätverksarkitektur bestående av finmaskiga och redundanta knutpunkter som är sammanlänkade både inom regionen och med angränsande regioner. Även här finns det konkreta och genomtänkta förslag för att möta det faktum som fortsatt idag gäller. Till flera goda initiativ inräknas också Stadsnätsföreningens målbild med regionala dubblerade knutpunkter för ökad redundans och motståndskraft med lokal och regional distribution som möjliggör ödrift vid nationella störningar.
Just nu pågår Almedalsveckan och i vanlig ordning samlas experter och beslutsfattare för att diskutera även dessa frågor. Jag vill påstå att det är ganska stor enighet i expertleden. Jag vill tyvärr också tro att det är ungefär samma problembild som lyfts varje gång. Även säkerhetspolisen och regeringsrepresentanterna är eniga om att det finns en hotbild mot kritiska delar av det svenska samhället och pekar särskilt ut den digitala infrastrukturen.
Det är jättebra att alla har samma problembild och i stort samma förslag till väg fram. Det är sannerligen inte alltid det är så väl förspänt!
I skenet av detta får nu PTS ett regeringsuppdrag (Fi2025/01205 (delvis) Fi2025/01426) att förebygga incidenter i sektorn som följer av aktörsdrivna hot. I detta perspektiv är det viktigt att lyfta fram att hotaktören inte sällan är den teknikintresserade tonåringen som sätter samhället i gungning.
Regeringen myntade begreppet snabbspår för att råda bot på den organiserade brottsligheten. Givet alla goda initiativ som redan tagits är det verkligen på sin plats med ett snabbspår även här. Sedan kan det finnas behov för PTS av att sammanställa, kartlägga, verka för, lämna lägesuppfattningar, lämna förslag, och sist men inte minst lämna nödvändiga författningsförslag för att uppfylla uppdragets syften…
Varför ska det vara så svårt att bli konkret när alla är överens om problembilden och när vägen fram är så tydlig den kan bli?