I drygt fyra år har det varit möjligt för tillsynsmyndigheterna att besluta om sanktionsavgifter för överträdelser av säkerhetsskyddsregelverket och det råder inte någon brist på ärenden där tillsynsmyndigheterna har beslutat om sanktionsavgifter. Vi har även fått ärenden från domstolarna där de tillämpar reglerna om sanktionsavgift. Vi har sett sanktionsavgifter på mellan 400 000 kr och 8 miljoner kronor för offentliga verksamhetsutövare och sanktionsavgifter på mellan 600 000 kr och 25 miljoner kronor för enskilda verksamhetsutövare. Sanktionsavgifterna tillfaller staten enligt 7 kap. 9 § tredje stycket säkerhetsskyddslagen (2018:585). Just sanktionsavgifter redovisas på inkomsttitel 2714 i statens budget. För år 2024 hade staten budgeterat med en intäkt på drygt 305 miljoner kronor från sanktionsavgifter. Det prognostiserade utfallet blev en intäkt på drygt 483 miljoner kronor, Ekonomistyrningsverkets rapport Utfallet för statens budget, dnr 2025-00047, (observera att detta gäller sanktionsavgifter för överträdelser av alla regelverk där sanktionsavgifter kan beslutas, inte bara säkerhetsskyddsregelverket).

Om sanktionsavgifter

Från början var det inte tänkt att säkerhetsskyddsregelverket skulle innehålla några sanktionsavgifter. Men vid remissförfarandet av den nya säkerhetsskyddslagen kritiserade många remissinstanser avsaknaden av förslag på sanktioner vid överträdelse av säkerhetsskyddsregelverket. Bland annat därför fick en utredning – redan innan lagen trätt i kraft – till uppgift att lämna förslag på ett sanktionssystem. Utredningens slutsats var att sanktionsavgift bör införas, SOU 2018:92 s. 415.

Syftet med sanktionsavgifter är att

utnyttja rättsväsendets resurser bättre och att kunna beivra en del mindre allvarliga och ofta förekommande överträdelser effektivare,
skapa en kännbar ekonomisk sanktion mot juridiska personer, som inte kan bli föremål för straffrättsliga åtgärder, och
skapa incitament för att undvika överträdelser, (SOU 2018:92 s. 423 f.).

Utredningen resonerade över för- och nackdelar med sanktionsavgifter. Fördelarna ansågs vara flera:

Sanktionsavgifter har bättre förutsättningar att bidra till regelefterlevnad än straffsanktioner, eftersom brott mot den aktuella lagstiftningen inte prioriteras av rättsväsendet,
administrativa sanktionsavgifter är mer förutsebara, vilket leder till en bättre preventiv effekt,
antalet beslutade avgifter hos vissa myndigheter har minskat över tid. Något som ansågs bero på ökad regelefterlevnad, och
sanktionsavgifter leder till enklare och snabbare beivrande av överträdelser jämfört med straffsanktioner.

Nackdelarna är:

Om sanktionsavgiftsbeloppet är lågt kan verksamhetsutövaren se avgiften som enbart en kostnad som det går att kalkylera med. I dessa fall bidrar avgiften inte till ökad regelefterlevnad,
sanktionsavgifter kan kräva mer resurser av tillsynsmyndigheterna,
domstolsväsendet kan, i vart fall inledningsvis, få fler ärenden att hantera om sanktionsavgifter införs,
innan det finns vägledande praxis kan det t.ex. råda osäkerhet om när sanktionsavgift ska tas ut och med vilket belopp, och
avsaknaden av en domstols bedömning av händelseförlopp kan vidare inverka menligt på rättssäkerheten.

Slutsatsen om sanktionsavgift är en lämplig reaktion byggde på att de myndigheter som redan tillämpande sanktionsavgifter (inom andra områden) ser många fördelar med det. Sanktionsavgiften är snabb och tydlig och kan vara ekonomiskt kännbar. Risken att drabbas av en sanktionsavgift ska verka avskräckande och överträdelserna skulle på sikt kunna minska som det gjort inom andra områden. Systemet med sanktionsavgifter är effektivare än straffsanktioner eftersom mindre bevissvårigheter kan leda till att fler överträdelser beivras än om ansvaret är straffrättsligt.

Konsekvenser för Sveriges säkerhet

Säkerhetsskyddsregelverket är för många verksamhetsutövare ett nytt och främmande regelverk. Ett regelverk som inte bara kräver kännedom om regelverket utan också om det säkerhetspolitiska läget, hotaktörers förmåga och intressen, dessutom ska man ha en förmåga att kunna göra hypotetiska sekretessbedömningar. Lagstiftaren har med andra ord inte gjort det lätt för verksamhetsutövare att bedöma om de omfattas av regelverket eller inte. För verksamhetsutövare som omfattas av säkerhetsskyddsregelverket tillkommer krav som är omständliga och kräver stora resurser för att efterleva. Även myndigheter har svårigheter med att uppfylla alla krav.

Frågan är då om det gynnar Sveriges säkerhet att tillsynsmyndigheterna beslutar att verksamhetsutövarna ska betala in höga sanktionsavgifter till statskassan där de inte används till att höja säkerheten. Denna fråga har överhuvudtaget inte berörts i utredningen. Kommer inte dessa pengar till bättre nytta i den verksamhet där den säkerhetskänsliga verksamheten bedrivs där den kan användas till att stärka säkerhetsskyddet för skyddsvärdena för Sveriges säkerhet? Såsom det är nu drabbas skyddsvärdena för Sveriges säkerhet dubbelt. Att plocka bort resurser från verksamhetsutövarna gör det svårare för verksamhetsutövarna att skydda den säkerhetskänsliga verksamheten, eftersom resurser försvinner. Detta gynnar dessutom antagonisten som får mer tid att angripa skyddsvärdena innan nödvändiga åtgärder kan vidtas. En GD/VD eller säkerhetsskyddschef i en verksamhet som drabbas av sanktionsavgift riskerar dessutom att få bära ansvaret för att verksamheten inte följt regelverket och det förekommer att dessa personer blir av med sin anställning.

Vad vi kan göra – investera i säkerhetsskyddet istället

Vi måste ändra kulturen som innebär att vi ska straffa eller skrämma verksamhetsutövare till efterlevnad genom höga sanktioner. Kulturen måste ändras från hot till samarbete – det är ändå skyddsvärden för Sveriges säkerhet vi talar om. Sveriges säkerhet är till allas bästa. Tillsynen måste ha som mål att stärka säkerhetsskyddet hos de verksamhetsutövare som blir föremål för tillsyn. I detta avseende riskerar sanktionsavgifter att ge motsatt effekt. Istället skulle tillsynsmyndigheterna kunna besluta om åtgärdsföreläggande med innebörden att verksamhetsutövaren ska avsätta ”sanktionsavgiftens belopp” i sin budget för säkerhetsskyddsstärkande åtgärder. Självklart med redovisningskrav till tillsynsmyndigheten. Dessa säkerhetsskyddsstärkande åtgärder kan vara av olika detaljeringsgrad beroende på behov. För att detta ska kunna göras måste lagstiftaren ändra reglerna och ta bort kravet på att det ska vara obligatoriskt att ta ut sanktionsavgift för överträdelser av säkerhetsskyddslagen.

Om verksamhetsutövaren istället måste avsätta resurser för säkerhetskyddsarbetet vinner vi ett snabbare och starkare säkerhetsskydd för verksamhetens skyddsvärden för Sveriges säkerhet. Verksamhetsutövarens säkerhetskyddsorganisation och säkerhetsskyddsåtgärder stärks istället för att klandras. Resurserna kommer till direkt nytta för Sveriges säkerhet, istället för att plockas bort. Det kommer dessutom sannolikt leda till att betydligt färre beslut överklagas. Statens intäkt på inkomsttitel 2714 är inte något som staten borde räkna med.

Självklart ska vi ha kvar möjligheterna till sanktionsavgifter, men det bör tillämpas med mycket större restriktivitet, t.ex. vid uppenbar ohörsamhet mot regelverket eller tillsynsmyndigheternas förelägganden. Genom att ta bort obligatoriet att besluta om sanktionsavgift får tillsynsmyndigheterna bättre möjligheter att hjälpa verksamhetsutövarna. bättre möjligheter att hjälpa verksamhetsutövarna.

Författare Andreas Dahlqvist