Vi litar på människor, institutioner och teknik – ofta utan att fundera över varför. Men digitaliseringen har förändrat både vem vi litar på och vad tilliten vilar på. I en tid av geopolitisk oro och tekniskt beroende blir frågan allt viktigare: håller vår digitala tillit även i otid?
Låt oss backa tiden till för ett par hundra år sedan. Då var människors tillitsrelationer i högre grad lokala och personliga, knutna till familj, släkt, grannar, socknen och lokalsamhället. Det fanns en stark beroendeställning i ett väldigt ojämlikt samhälle. Tillit var ofta kopplad till beroende i en tid då Svenska kyrkan hade stor makt och traditionen styrde. Moral, heder och tillit var starkt kopplade till religion.
Under 1800-talets senare del och början av 1900-talet flyttar allt fler människor till städerna som en del av industrialiseringen. Där sker möten med fler okända människor och ett nytt behov av tillit väcks. Organisationer växer fram som bygger tillit mellan främlingar såsom fackföreningar, nykterhetsrörelsen, frikyrkor och kooperationen. Under denna period stärks också den moderna institutionella tilliten genom regler, organisationer och avtal.
Detta har format vår syn på tillit inför den digitala eran. Vi bygger tillit främst genom personliga möten och fysisk närvaro i butiker, banker, myndigheter med flera. Vi litar på människor vi har träffat, lokala institutioner och etablerade auktoriteter som exempelvis läkare, lärare och banktjänstemän. I grunden är detta långsamma, trygga och stabila system.
När analogt blir digitalt flyttar allt mer av tilliten från det personliga mötet till it-system, främlingar blir vardagen, snabbhet ersätter långsam kontroll och plattformar ersätter institutioner. Sammantaget stora utmaningar som behöver övervinnas.
En reflektion från den tidiga eran är en rad olika teknikkrig på 80-talet såsom fysiska nät- och länklagerkrig, drivrutins- och stackkrig, protokollkrig och tillämpningskrig. Förenklat kan man se tre tillitsmodeller som ställdes mot varandra. Företagskontrollerad tillit som består av varumärke och kontroll, institutionell tillit som består av byråkrati och konsensus, samt distribuerad tillit som består av öppenhet och fungerande implementation. 80-talets teknikval var därmed också val av tillitsmodell. De kom att lägga grunden för internet, där tilliten förenklat kan beskrivas som distribuerad, öppen och verifierbar – men samtidigt ofullständig och adaptiv.
Tilliten till internet vilar på teknik som inte är fulländad, vilket också är internets styrka, och flera nivåer av institutionell styrning. Dessa färgas av organisatorisk legitimitet, konsensus, transparens och konsistens över tid. Samtidigt sätter vi vår tillit till att dessa organisationer inte kapas och att enskilda stater inte tar kontroll över dem.
Internet fyller sitt syfte att adressera noder och transportera datapaket, men löser långt ifrån alla tillitsfrågor. Tillämpningarna måste ytterst axla tillitsutmaningarna, bland annat genom nya lager av infrastrukturella funktioner för tillit. Det innebär att fler tillitsankare behöver få acceptans. Tillitsankare som inte sällan vilar på matematisk tillit och asymmetrisk kryptografi behöver dessutom omprövas när vi nu behöver röra oss mot postkvantkryptografi (PQC).
Tillitstermometern visar att det inte är perfekt, men att vi har kommit längre än vad vi kanske tror. Sverige var tidiga med tillitsramverk för e-legitimationer och federationer och det finns ett bra utbud av e-legitimationer och e-tjänstelegitimationer som granskats och godkänts av Digg. En viktig grundsten för tillit. Samtidigt linjerar vi sämre med eIDAS-förordningen än önskvärt. Användningen av kvalificerade elektroniska underskrifter har inte fått samma genomslag som i flera andra EU-länder. Vi är sena med e-legitimationer på tillitsnivå 4 och vi är sena med den digitala plånboken.
Tillitstermometern visar också att aktörer utanför EU dominerar centrala delar av vår digitala infrastruktur, i alltför hög grad med proprietära lösningar. Det blir allt mer uppenbart att utanför EU bestämmer vi inte över spelreglerna.
Ett mönster återkommer i den digitala historien: innovation → fragmentering → standardisering → dominans → acceptans. Jag vill påstå att det är stora inslag av ofrivillig acceptans och att en hel del tillit inte längre är ömsesidig. Ska vi fortsätta att acceptera det? Inte minst i en tid när även den grundläggande tilliten som etablerades under den senare delen av 1900-talet inte längre kan tas för given.
Tillit byggs i goda tider, men det är först i otid vi får veta om den håller. Därför är resiliens och suveränitet inte bara exempel på tekniska eller politiska ambitioner – de är fundamentala förutsättningar för digital tillit i tid och otid!
Författare: Thomas Nilsson