I det strukturerade och riskbaserade informationssäkerhetsarbetet så är det just metodiken som är tryggheten. Väl inövat och inflätat i den ordinarie verksamheten är vi rustade för att kunna agera på det vi inte vet ska hända. Vi gör återkommande riskanalyser och minimerar sannolikhet eller konsekvens för det som kanske händer. När det väl händer har vi inövade rutiner som gör att vi lär av det som har hänt för att minska risken att det händer igen. Det låter så självklart och när det fungerar så uppstår ljuv musik. Metodiken i sammanhanget är tryggheten och med trygghet följer ett sunt agerande.
Detta sagt i en tid när vi inte bara talar om flockimmunitet utan också ser hur vi agerar som flock. När vi gjorde vår första interna coronarelaterade riskanalys i början på året så missade vi helt flockens oro över att toalettpappret skulle bli en bristvara. Kanske var det den australiska tidningen NT News agerande att trycka sexton tomma sidor för att råda bot på problemet som gjorde att detta spred sig till resten av världen i rask takt. NT News tanke kanske var god men effekten blev en helt annan. I min lilla butik i närheten där jag bor finns det idag mer toalettpapper än något annat i butiken.
Budskapet att sprita händerna ändrades efter en tid till att det räcker med tvål och vatten, förutsatt 30 sekunders noggrann tvätt. Eller var det 22 sekunder? Jag erkänner att vi även missade bristen på handsprit i vår första riskanalys, men kort därefter försåg vi oss med T-röd och återfuktande medel för att bli självförsörjande. Behöver jag säga att glycerol tog slut lika snabbt som handspriten.
Nästa våg var det återkommande budskapet i de tidiga pressträffarna att kontakta 1177 om man kände sig hängig vilket fick 1177 att gå på knä. Även Folkhälsomyndighetens webb fick tidigt känna på flockbeteendet. Kort därefter fick kriswebben nytt liv och det är så klart kärnan i svensk kriskommunikation. Eller? Om det hade varit så hade ju detta inte varit ett problem, men de aktuella myndigheternas beteende är inte att snabbt tillse att rätt information finns på krisinformation.se utan standardbeteende är att uppdatera den egna webben. Tack och lov ser vi en rörelse i rätt riktning i takt med krisförloppet. Hade de egna webbarna klarat trycket är det inte säkert att förändringen kommit till stånd lika snabbt.
Jag funderade på en händelse som inträffade för ett par veckor sedan när MSB gick ut och värnade om att hålla samhällsviktig infrastruktur som exempelvis internet vid liv. Min uppfattning är att internet har fungerat fantastiskt under pandemin, men jag undrar vad som hände med Telias DNS’er samma kväll. Telias förmåga att kommunicera var högst begränsad, inte bara tekniskt, utan de inlägg som till slut postades på sociala medier höll illavarslande kvalité. Betydlig bättre kriskommunikation än så hade jag förväntat mig. Här var dock flockbeteendet räddningen som ledde till att var och en ändrade DNS för klientanropen. Om Telia hade agerat annorlunda i sin kriskommunikation hade vi inte fått effekten att en mängd Telia kunder numera använder bland annat Googles och Cloudflares DNSer. Flocken kunde letts i en betydligt sämre riktning om en illasinnade aktör hade tagit tillfället i akt.
Det går att göra listan lång över flockbeteenden som är både väntade och oväntade. Jag vill verkligen inte ha ett samhälle som räds för att kommunicera eller än värre sprider desinformation för att påverka våra flockbeteenden. Det torde gått att förutse flockbeteendet i flera av de scenarios som nu inträffade, exempelvis att 1177 blev belastat när alla hänvisades dit och om tvål nu är lika bra som handsprit, varför då ens slentrianmässigt tala i termer av att sprita händerna och skapa ett problem som inte fanns?
Ingen, verkligen ingen ska tro att detta är någon enkel resa vi nu gör tillsammans. Detta är kanske den värsta globala krisen på flera århundraden som vi genomgår just nu. Framtidens historiker kommer att ge svar när de blickar tillbaka. Det kommer också vara tonvis med studier som i efterhand visar vad som hade kunnat göras annorlunda och i vanlig ordning kommer det inte att finnas en sanning och horder av experter som tycker till.
Till syvende och sist är det var och envar som möter verkligheten i vardagen. I vardagen är det viktigt att känna stöd och trygghet i den egna krishanteringen. Det är inte på något sätt för sent att skapa struktur och bygga förmåga att hantera en kris. För flera organisationer är det kanske till och med rätt tillfälle. Omedvetet har den som är mitt i krisen, och som kanske sköt från höften till en början, skapat en struktur som det nu är dags att reflektera över. Kanske är det just den strukturen som kan ligga till grund för att med trygghet hantera nästa kris och motverka att det är flockens beteende som färgar av sig på vårt agerande.
Thomas Nilsson
