Så började det brev som Säkerhetspolisen skickade ut till flertalet verksamheter tidigt i april 2020. Omfattningen av en global pandemi började skönjas och myndigheten ville påminna om att skyddsvärden förändras i takt med omvärldens utveckling. Ibland uppstår nya skyddsvärden, ibland försvinner gamla och ibland förändras de befintliga skyddsvärdenas dignitet och följaktligen kravet på lämpligt skydd vid ett givet tillfälle.Förhoppningsvis var det avsändarens avsikt att uppmärksamma mottagarna på skyddsvärdenas föränderlighet när de antydde att pandemiplaner, sjukvårdsberedskap och (så småningom) vaccinationslager nu kunde nå upp till en nivå som får betydelse för Sveriges säkerhet. Framförallt tydliggör exemplet varför den lagstiftande makten valt att inte skapa en legaldefinition av Sveriges säkerhet då begreppets innebörd varierar med vårt samhälle och en föränderlig hotbild. Detta till mångas förtret bland de som ständigt försöker tolka vad som egentligen är Sverige och vilken säkerhet som ska uppnås.
I Ukraina där Rysslands hänsynslösa invasion nu passerat en månad ska man vara restriktiv med att dra för tidiga slutsatser, samtidigt som det är svårt att inte jämföra vår egna beredskap och totalförsvar med det överflöd av ofiltrerad information som ständigt finns tillgänglig. Tydligast syns kanske denna vilja att analysera kriget i den mängd offentliga debatter där flertalet tidigare hobbyepidemiologer nu verkar ha skolat om sig till fältmarskalkar och skyddsrumsspecialister.
Utifrån ovanstående två perspektiv kan man reflektera över i vilken utsträckning vår totalförsvarsplanering med tillhörande skyddsvärden är anpassad till rådande omvärldsläge. I Sverige utgår oftast denna planering utifrån de fem typfall som Totalförsvarets forskningsinstitut tagit fram. De inledande fyra typfallen målar här upp den hotbild och de utmaningar som man bedömer att Sverige skulle stå inför vid ett angrepp, från en beredskapshöjning i Sverige, via angrepp med fjärrstridsmedel mot civila mål till angrepp mot militära mål och invasion. Att underlagen är erfarenhetsbaserade vittnar det femte typfallet, en utdragen och eskalerande gråzonsproblematik, om då detta introducerades 2018 – mest troligen influerat av de (då) fyra åren av exempelvis cyberattacker som drabbat Ukraina. Inget av typfallen innehåller dock de scener som nu utspelar sig i delar av landet. Ett händelseförlopp där en väpnad angripare medvetet angriper civila och samhällets mest utsatta. Ett händelseförlopp där en av FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar medvetet negligerar den internationella humanitära rätten som till del utgör krigets lagar – och en händelseutveckling där Ryssland öppet avvisar anklagelser om riktade attacker mot sjukhus och barn med ett hånflin.
Kanske är det utifrån detta typfall som våra skyddsvärden måste bedömas och omvärderas. Utifrån ett perspektiv där den gamla preussiska generalen Clausewitz skulle beskriva situationen som att en alltmer pressad angripare, som inte rår på militären eller politiken, måste övergå till att angripa folket. I det här fallet med en sällan skådad beslutsamhet blandad med likgiltighet. På samma sätt som skyddsvärdet för pandemiplaner behövde omvärderas enligt det brev som skickades ut i början av pandemin – är kanske evakueringsplaner något av det mest skyddsvärda en verksamhet har idag. Detta i en verklighet där en angripare lägger mer militära medel på att bekämpa ej stridande civila kolonner – än mot militära mål. Det är, utifrån denna möjliga insikt, också svårt att inte reflektera över hur väl devisen “vad som än sker i Sverige så sker det i en kommun” stämmer och hur många av våra viktigaste civila skyddsvärden som faktiskt finns i våra kommuner. Detta samtidigt som många av våra kommuner ofta upplever sig underbemannade, underprioriterade och underfinansierade i sitt arbete inom civilt försvar.
Lika hemskt som kriget i Ukraina spelar upp sig framför oss, lika nära är det vår vardag – och lika mycket som det lämnar ett avtryck av maktlöshet är det också det närmaste vi kommer hur ett regelrätt invasionskrig i Europa kan utveckla sig. Den försiktiga och tentativa analysen lämnar här en god och en dålig slutsats. Den fruktade ryska krigsmakten var möjligen inte fullt så stark, bra och samordnad som vi tidigare trott – kanske till följd av en systematisk kleptokratisk samhällsordning som verkar från högsta politiska nivå till långt ner i de militära leden. Samtidigt måste man beakta den sämre slutsatsen – att även Ryssland har en utvärderingsprocess i syfte att bli bättre och (för omvärlden) farligare.
Michael Forsman
