Inget ont som inte har något gott med sig

 Ingen kan säga när pandemin är till ända, sannolikt är det inte ett tydligt slut utan det kommer att klinga av över lång tid. I skrivande stund tror jag flera väntar in en andra våg vilket är rätt rimligt och den närmsta månaden kommer att visa amplituden på den. Alla lärdomar under våren har gjort samhället bättre rustat för att hantera en kris lik denna, men inte mycket mer. Speciellt inte sett över lång tid. I kölvattnet av pandemin är det viktigt att rusta sig för nästa stora kris. Detta är inte den sista pandemin och definitivt inte den sista stora krisen.

I ljuset av detta är det glädjande att se hur allt fler organisationer tar detta på största allvar. Jag tror aldrig jag har haft dialog med så många organisationer som på allvar arbetar med att  förbättra det strukturerade informationssäkerhetsarbetet där allt fler har målbilden att certifiera sitt ledningssystem mot SS-ISO/IEC 27001. Vi ser också att arbetsmiljöfrågorna får ett allt större fokus och att det också blir en del av ledningssystemet där en certifiering mot SS-ISO 45001 är i blickfånget. Glädjande också att se att detta inte ses som enskilda företeelser utan att säkerhets- och arbetsmiljöarbetet blir en naturlig del av verksamheten, inte några ensamma hjul som snurrar helt vid sidan om. Det är inte framtidsmelodin.

Med en ökad mognadsgrad blir det också tydligt att förmågan att ställa krav och inte minst att följa upp kraven ökar. Det i sig kommer att leda till en ökad robusthet men det krävs också infrastrukturella förbättringar där TU-stiftelsens initiativ Fem små hus är ett lysande exempel där det krävs rejäla tag på nationell nivå. I andra kriser har staten inte sällan finansierat omställningar och infrastrukturprojekt för att mildra krisen men också för att skapa nya förutsättningar för att utveckla samhället. Hittills har det varit ganska klassiska projekt där de med infrastruktur menar väg och järnvägar. Nu är tillfället att rikta dessa stöd till att bygga robust it-infrastruktur som har bättre förmåga att möta nästa kris men också för att möta ständigt växande behoven.

Det är inte bara it-infrastrukturen som behöver förbättras. I slutet av juni kom ett första utkast av rapporten eID för medarbetare. Jag hade högt ställda förväntningar, inte minst när frågan varit på bordet under mer än ett decennium, men besvikelsen var dessvärre stor. I ämnet e-legitimationer / eID har vi en förmåga att aldrig riktigt lyckats flytta fram positionerna utan gång efter annan bara grumlar vattnet. Bara det faktum att vi inte ens kan enas om att jag är samma fysiska person oavsett tid på dygnet är för mig skrämmande.  Nu kanske flera tänker att detta kan vi vara överens om. Bra! Låt oss börja med att stycka elefanten och först konstatera vad vi är överens om. Detta är en för viktig fråga för att gång efter annan slarvas bort.

Det går att rada upp fler exempel på områden där det krävs krafttag. Inte bara för att rusta samhället inför nästa kris utan också för att lägga grunderna till vad vi kan anse är att förvänta av en digital samhällsstruktur. Elektroniska underskrifter är ett bra exempel på detta. Det är för övrigt samma utredare som ska sortera ut frågan om e-legitimation i tjänsten som ska sortera ut frågan om elektroniska underskrifter. Dags att nu ta dessa frågor på större allvar. Behöver jag säga att förväntan på utredningens resultat är stor.

Med en robust it-infrastruktur och med grundläggande digitala förmågor kommer vi att vara bättre rustade att hantera nästa kris men också för att påskynda den så nödvändiga digitaliseringen för att möta utmaningarna i den vanliga vardagen. Min bild är att var och en mer än någonsin försöker dra sitt strå till stacken och tillsammans lyckas bygga en höstack men det krävs ett betydligt mer samordnat engagemang för att få någon utväxling på allas insatser. Här finns det mycket övrigt att önska.