Krönika maj 2020 – Tre månader med corona

Detta är den tredje krönikan på temat coronapandemin och de har tillsammans speglat tre faser. Den första krönikan Det är nu vi på riktigt utmanas  som jag skrev i slutet av mars speglade krisen i ett relativt tidigt skede. Väldigt mycket var ovisst och det var också tydligt att det mesta inte var inövat. Den andra krönikan Flockimun? som jag skrev i slutet av april handlade om en rad oväntade flockbeteenden och oförmågan till kriskommunikation. När jag nu skriver den tredje krönikan har jag börjat att reflektera i allt större utsträckning och funderar på vad vi ska ta med oss in i nästa kris.

Det känns lite väl tidigt att reflektera, men samtidigt är det oundvikligt. Jag har funderat på om det har att göra med att vi befinner oss på en platå som slarvigt skulle kunna uttryckas som det “nya normala”. Därmed inte sagt att det är det önskade läget utan att det just nu är en platå där många nya arbetssätt trots omständigheterna ändå fungerar. Inte minst i jämförelse med för ett par månader sedan.

I en workshop under den gångna veckan där syftet just var att stanna upp och kort reflektera över krisens skeende så var det en sak som fastnade starkt hos mig. Vi konstaterade nämligen att de kontinuitetsplaner som under år utarbetats har en gemensam röd tråd, nämligen att de allra flesta har utarbetat en plan för att kunna falla tillbaka på ett analogt arbetssätt i frånvaron av möjligheten att arbeta digitalt.

Krisen visar väldigt tydligt att scenariot att vi inte kan arbeta analogt, utan enbart digital, har helt lyst med sin frånvaro!

När jag snabbt skummade igenom hur krisberedskapsanslaget på ca 1 miljard kronor per år har använts senaste decenniet så ser jag inte några som helst spår av att rusta samhällets säkerhet och krisberedskap för vad som nu inträffat. Givetvis har samhället indirekt stärkts på en rad punkter för att exempelvis etablera en robustare it-infrastruktur även om bara en försvinnande liten del av anslagen har använts i den riktningen. Krisberedskapsanslagen är i huvudsak inriktade på mer klassiska scenarios. Om nu exempelvis isstormar är klassiska scenarios, men 2010 konstaterades i ett regeringsuppdrag att samhällets krisberedskapsförmåga vid isstorm var bristfällig varpå det sedan blev en del fokus på att stärka förmågan.

Dessa scenarios ska så klart inte ställas mot varandra och heller inte förringas. Effekterna av flera av dessa scenarios är rätt lika som exempelvis störningar i elförsörjningen vars konsekvens oftast är mer lokala störningar och heller inte alltför långvariga i jämförelse. Men, om scenarierna kombineras då är det förödande. En coronapandemi och ett längre elavbrott är faktiskt ett sannolikt scenario idag. Med vetskapen om att den digitala infrastruktur vi nu förlitar oss på är långt från robust mot exempelvis störningar i elförsörjningen så finns det absolut anledning till oro. Det gör att vi inte kan luta oss tillbaka när vi nu befinner oss på den platån vi gör utan vi måste rusta oss för nästa oväntade utmaning. Det enda vi vet, det är att den kommer. Vi vet inte när och heller inte vad den innebär.

Genomgående i mina tre krönikor har jag lyft fram det systematiska informationssäkerhetsarbetet. Det är systematiken som gör att vi inte agerar i panik när det oväntade händer utan genom metodiskt arbete kan vi tillse att informationssäkerheten inte påverkas av pandemin. Trots radikalt ändrade förutsättningar och arbetssätt.

Givetvis kommer den lärande delen i arbetsmetodiken leda till att vi även har kontinuitetsplaner att ta till när vi inte längre kan arbeta analogt. Här är en stark önskan att krisberedskapsanslaget i mycket större utsträckning rustar samhället i en riktning som inte innebär att analoga arbetssätt är självklara i kristider. Tvärt om! En fungerande digital infrastruktur är numera lika självklar som el- och vattenförsörjningen. Det är det nya normala och här finns en hel del att göra i syfte att stärka samhällets säkerhet och krisberedskap.

// Thomas Nilsson

PS! Det har nu konstaterats att i inledningen av krisen glömde myndigheterna och regionerna bort kommunernas viktiga roll i kampen mot coronan. Det är inte första gången jag ser det beteendet. Med vetskapen om att kommunerna står för 80% av kontakterna med invånarna gör det mig gång efter annan rätt irriterad när det är uppenbart att myndigheterna och regionerna inte har den insikten instinktivt. Ett syfte med krisberedskapsanslaget är att förbättra samarbetet mellan myndigheterna, regionerna, kommunerna och de frivilliga organisationerna. Hur kan myndigheterna och regionerna trots denna målmedvetna satsning gång efter annan glömma bort kommunerna?  Obegripligt och direkt skrämmande!