I en granskningsrapport som publicerades idag presenterar Riksrevisionen sina observationer efter att ha granskat effektiviteten i Säkerhetspolisens verksamhet. Granskningen har bland annat tittat på om Säkerhetspolisens arbete med säkerhetsskydd är effektivt och lämnat flera rekommendationer för att stärka säkerhetsskyddsarbetet, men dessa får nog ändå anses enkla till sin natur och vi ska vara glada att Säkerhetspolisen gör ett bra arbete på området.
Säkerhetspolisens verksamhet, RiR 2024:24
Säkerhetspolisen har stor betydelse för att skydda Sverige, vår demokrati och våra grundläggande fri- och rättigheter. Till följd av den senaste tidens kraftigt försämrade omvärldsläge samt en förhöjd terrorhotnivå i och mot Sverige har Säkerhetspolisen en synnerligen viktig uppgift att värna Sveriges säkerhet. Riksrevisionen har aldrig tidigare granskat Säkerhetspolisens verksamhet ur ett effektivitetsperspektiv. Sedan Säkerhetspolisen avskildes från dåvarande Rikspolisstyrelsen och blev en självständig myndighet 2015 har myndigheten växt, sett till både pengar och personal. Under samma period ökade anslaget med 114 procent.
Riksrevisionen fann därför skäl att granska effektiviteten i Säkerhetspolisens verksamhet.
I sin granskning av effektiviteten i Säkerhetspolisens verksamhet har Riksrevisionen fokuserat på tre områden:
Riksrevisionens samlade bedömning är att det finns flera effektivitetsbrister i Säkerhetspolisens verksamhet. Bristerna är dock enligt Riksrevisionen möjliga att åtgärda. I denna artikel kommer vi att fokusera på arbetet med säkerhetsskydd eftersom det är mest relevant för vi som arbetar med säkerhetsskyddsfrågor. Om du är nyfiken på rapportern i sin helhet eller på de andra delarna finns länken till rapporten under ingressen ovan.
Den största delen av Riksrevisionens rekommendationer till Säkerhetspolisen är inriktade på arbetet med säkerhetsskydd, (fyra av sju punkter):
Det kan konstateras att Riksrevisionen inte framför någon direkt kritik mot arbetet utan endast föreslår förbättringar som är rimliga och som kan leda till vissa effektivitetsvinster även om jag inte tror att de egentligen är nödvändiga. Den viktigaste punkter är att Säkerhetspolisen alltid ska delge aktuell tillsynsmyndighet information om en verksamhetsutövare anmält säkerhetshotande händelser och inte vänta tills Säkerhetspolisen utrett frågan klart, eftersom det kan ta lång tid. Det finns ingen anledning att hålla tillsynsmyndigheterna okunniga om att det skett en säkerhetsincident och att det pågår ett utredningsarbete, detaljerna kanske inte tillsynsmyndigheten behöver veta – men att det är något som utreds är viktigt eftersom det kan påverka tillsynsmyndighetens tillsynsplanering. Två av rekommendationerna är kopplat till personliga samtal i samband med placering i säkerhets klass att verksamhetsutövaren ska tillhandahålla grundutredning till säkerhetspolisen inför samtal och att ha rutiner för personliga samtal. Detta gäller huvudsakligen placeringar i klass 1 och berör därför inte särskilt många situationer. Men det är klart, att det skulle kanske effektivisera något.
Riksrevisionen vill att Säkerhetspolisen i sin tillsyn ska fokusera mer på säkerhetsskyddsåtgärderna. Hittills har Säkerhetspolisens tillsyn varit inriktat på grundläggande bestämmelser såsom säkerhetsskyddsanalyser och säkerhetsskyddschefens placering. Det är ganska naturligt att en tillsynsmyndighet börjar att kontrollera grundläggande saker i sin tillsyn, särskilt när det har kommit ett nytt regelverk. Dessutom är det ganska meningslöst att börja kontrollera säkerhetsskyddsåtgärder om inte det grundläggande finns på plats. Dessutom ligger frågan om Säkerhetsskyddchefens placering och mandat redan i domstol och väntar på avgörande. Allteftersom verksamhetsutövare blir mer mogna och inser att arbetet måste prioriteras (jfr Lantmäteriet) blir det mer relevant att granska de mer konkreta säkerhetsskyddsåtgärderna, så här tycker jag nog att Riksrevisionens rekommendation är något prematur. Jag tror att det redan ligger i Säkerhetspolisens planerade arbete att bli mer konkret allterftersom mognaden hos verksamhetsutövarna ökar.
När det kommer till det förslag till justeringar av Säkerhetspolisens föreskrifter som föreslås så är det bra men samtidigt finns inget som hindrar att vi som arbetar med säkerhetsskydd redan idag tar tag i detta – dvs. innan Säkerhetspolisen ändrar föreskrifterna. Det torde inte vara något problem att beskriva verksamhetsutövarens säkerhetsskyddsorganisation i säkerhetskyddsanalysen och det borde inte vara omöjligt att se till att tillsynsmyndigheterna och Säkerhetspolisen får del av säkerhetsskyddsanalysen efter att den fastställts. En fördel med det är att de kommer att få se ett stort antal säkerhetskyddsanalyser och baserat på detta kan lämna goda rekommendationer om hur en bra säkerhetsskyddsanalys ska se ut.
Andreas Dalhqvist
