Innehållet i grundutredningar. Formaliserade, överklagbara beslut och inrättande av en ny nämnd-myndighet ingår bland annat i förslag som lämnades till regeringen igår, SOU 2024:88 Säkerhetsprövningar – nya regler. Samtidigt beklagade sig utredaren av att tiden inte räckte till och förtydligade att vissa av förslagen kräver ytterligare utredning. Vi frågar oss – är det inte dags att inrätta ett klareringssystem för säkerhetsprövningar?
I juni 2022 vände sig Säkerhetspolisen till regeringen med förslag till ändringar i säkerhetsskyddsförordningen. Säkerhetspolisen föreslog tre ändringar eller tillägg:
Efter att regeringen remitterat Säkerhetspolisens förslag bestämde sig regeringen för att istället tillsätta en utredning som nu har lämnat sina förslag.
Utredningens förslag kan grovt sammanfattas på följande sätt:
Förslagen med undantag för inrättande av nämnd-myndigheten föreslås träda i kraft den första juni 2026.
Utredningens förslag innehåller bra och nödvändiga förtydliganden. Till exempel är det bra att innehållet i grundutredningar förtydligas även om det är en något svag reglering som inte innehåller skarpa ska-krav. Det ger verksamhetsutövarna möjlighet att göra lite som de vill. Samtidigt innebär det ingen lättnad för tillsynsmyndigheterna som fortfarande måste acceptera verksamhetsutövarens bedömningar om vad som behövs i varje enskild grundutredning. Det är bra att det anges i lag att en samlad bedömning ska göras och att det finns utrymme att beakta exempelvis att personer med dubbla medborgarskap i vissa fall inte kan avsäga sig sitt medborgarskap trots att de brutit alla band med anknytningslandet. Många gånger är det viktiga att en kandidat kan förklara och förtydliga sitt förhållningssätt till vissa omständigheter. Att bli diskvalificerad enbart av den anledningen att man har en kusin som har anknytning till grov organiserad brottslighet är orimligt om kandidaten tydligt i ord och handling tagit avstånd från sin släkting.
Personligen hade jag gärna sett ett tydligare uppdelning av processen med grundutredning inför anställning eller deltagande i uppdrag (säkerhetsskyddsavtal) jämfört med uppföljning eller efterkontroll. Varför en verksamhetsutövare ska kunna underlåta att kontrollera intyg, betyg och identitet på kandidater i en grundutredning ser jag inga sakliga skäl till, jfr. t.ex. Falsk officer fick jobbuppdrag i den militära underrättelsetjänsten.
Varför verksamhetsutövare ska motivera negativa säkerhetsprövningsbeslut i förhållande till kandidater ställer jag mig frågande till. I dessa fall torde det vara enklare att bara lämna besked att jobbet gick en annan kandidat och inte adressera säkerhetsprövningsbeslutet överhuvudtaget. Kandidaten får i sådant fall överklaga till Statens överklagandenämnd när det gäller statliga anställningar och för anställningar i privat verksamhet går det inte ens att överklaga tjänstetillsättningsbeslut. I händelse av att en kandidat skulle få rätt i överklagandenämnden skulle verksamhetsutövaren kunna göra en förnyad prövning och underkänna kandidaten i säkerhetsprövningen den andra vändan – om kandidaten framhärdar om att denna ska erbjudas anställningen. Därför anser jag att det endast torde vara aktuellt med motivering av beslut i samband med att en omprövning av lämpligheten visat att en anställd inte längre kan fortsätta med den verksamhet som den jobbat i. Man kan fråga sig vad motiveringen fyller för funktion när en kandidat inte ens kan överklaga säkerhetsprövningsbeslutet.
Överklagan av säkerhetsprövningsbeslut gäller endast personer som en gång har klarat säkerhetsprövningen, dvs. är anställd i verksamheten eller arbetar med stöd av ett säkerhetsskyddsavtal. Kandidater kan således inte överklaga beslut om säkerhetsprövning – vilket får anses rimligt enligt mitt resonemang ovan.
Vad innebär det att lämplighetsprövningen endast kan göras av verksamhetsutövaren? Huvudregeln enligt förslaget är att verksamhetsutövaren ska göra lämplighetsbedömningen, så även vid anlitande av externa aktörer. Utredningen synes vara av uppfattningen att detta är något som verksamhetsutövaren ska göra själv. Faktum är dock att många verksamhetsutövare anlitar leverantörer att göra grundutredningar och att sådana leverantörer också lämnar förslag på lämpligheten baserat på kundens behov. Sådana uppdrag behöver många gånger inte ens vara säkerhetsklassade eftersom leverantören inte behöver kännedom om verksamhetsutövarens skyddsvärden. Det är en sak att verksamhetsutövaren är den som fattar säkerhetsprövningsbeslutet, men det bör nog förtydligas att verksamhetsutövaren faktiskt kan söka stöd i arbetet med lämplighetsprövningen av externa leverantörer.
Utredaren verkar också ha missförstått situationen när ett bemanningsföretag hyr ut arbetskraft till en verksamhetsutövare. I dessa fall får uthyrningsföretaget (extern aktör) aldrig tillgång till säkerhetskyddsklassificerade uppgifter eller annan säkerhetskänslig verksamhet eftersom den uthyrda personen arbetar under verksamhetsutövarens kontroll och ledning enligt lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare. Det blir alltså i dessa fall aldrig en situation som faller under 4 kap. säkerhetsskyddslagen. Den uthyrda personen ska snarare jämställas med en arbetstagare i verksamhetsutövarens verksamhet och prövas mot den befattning som denne ska inneha.
Den ordning som nu föreslås innebär ytterligare administrativ börda i en process som redan är mycket tung för verksamhetsutövare. Nu ingick det inte i uppdraget att föreslå en ordning med klarering men det måste vid detta lag stå klart att en sådan ordning nog ändå är att föredra. Vilken extra säkerhetsvinst uppnår vi med dagens lösning, när inte ens Regeringskansliet verkar förstå eller ha administrativ förmåga att på ett korrekt sätt följa regelverket, jfr Jobbade hos nationella säkerhetsrådgivaren – utan att säkerhetsprövas? Det är inte heller ovanligt att myndigheter (som borde kunna regelverket) i samband med samarbeten efterfrågar om motpartens anställda är klassade för att genomföra möten och annat samarbete trots att lagen är mycket tydlig att säkerhetsskyddsavtal är vad som krävs i sådana fall. Eftersom myndigheterna i praktiken verkar arbeta på detta sätt undrar jag om det inte är lämpligare att reglera det än att försöka tvinga in verksamhetsutövare i ett arbetssätt som ändå inte tillämpas. Är det inte dags att börja anpassa reglerna efter verkligheten istället för att försöka få verkligheten att anpassas efter reglerna?
Ett system med klarering skulle kunna hanteras av en civil och en militär myndighet och det skulle bli enklare för kandidater och arbetstagare att överklaga sådana beslut i om de skulle bli negativa. Det skulle också motverka frestelsen hos vissa verksamhetsutövare att ompröva ett säkerhetsprövningsbeslut för att bli av med en medarbetare man är missnöjd med och som det annars kan vara svårt eller annars kostsamt att göra sig av med. Ur ett anställningsskyddsperspektiv kan säkerhetsprövningsinstitutet idag missbrukas, särskilt eftersom arbetstagaren sällan eller aldrig får veta varför denne inte längre anses pålitlig/lämplig. För att diversifiera systemet skulle man inför samarbeten eller anställningar av personer som kunna remittera ärendet till klareringsmyndigheten som får uttala sig om lämpligheten i det enskilda fallet. T.ex. kan en anknytning till ett visst land vara betydelsefullare för arbete inom underrättelsetjänsten än arbete som trafikpolis och vice versa kan avlägsen anknytning till släktingar som begått brott vara mindre relevanta i försvarssamarbeten än inom den brottsbekämpande verksamheten. Det skulle inte innebära att man tappar sin klassning per se, bara för att man i en viss befattning och samarbete inte kan bidra.
Utredningen har gjort ett förträffligt arbete med den internationella analysen och presentationen av hur det fungerar i andra nordiska länder, Nato och EU som är mycket informativt.
Andreas Dahlqvist
Certezza Chefsjurist
